Framtidens arbetssätt – en rättslig utmaning

Arbetslivet förändras i en sällan skådad takt. Flexibla arbetstider och frihet under ansvar är begrepp som i stort sett alla företag inom tjänstesektorn stoltserar med. Men vad innebär det i praktiken och hur förenligt är detta icke-traditionella arbetssätt med rådande arbetsrättsliga lagstiftning?

Organisatorisk tillhörighet

När en arbetsgivare tvingas säga upp personal på grund av arbetsbrist är denne skyldig att följa turordningsreglerna, LAS § 22. Turordningsreglerna bygger på principen sist in, först ut och gäller per driftsenhet. Vad är då en driftsenhet? Jo, enligt förarbetena till LAS avser en driftsenhet ett avgränsat geografiskt område; en byggnad, inhägnat fabriksområde, butik etc.

Men vad är det som säger att organisatorisk tillhörighet kan eller bör förknippas med en geografisk placering i dagens digitala samhälle? Dagens arbetsplats består många gånger av en bärbardator, en mobiltelefon och kanske en surfplatta. Vi samarbetar i virtuella team och kan arbeta på distans. Men i lagens mening så är det fortfarande en fysisk plats som kategoriserar oss.

Vad räknas som arbetstid?

Även reglerna kring arbetstid blir svårhanterliga när arbetet inte längre kretsar kring en fysisk plats. Vad är det som avgör när arbetsdagen börjar och när den slutar? Moderna tjänsteföretag har sedan länge frångått stämpelklockan och tillämpar istället flexibla arbetstider. Övertidsersättningen är dessutom många gånger utbytt mot en extra semestervecka. Så när börjar och när slutar arbetsdagen? Svaret är sällan så enkelt som när vi kommer och när vi går från kontoret.

En intressant parantes: I Frankrike har man nyligen infört en lag som förbjuder jobbmailande utanför arbetstid.

Jag är väl införstådd med att det nya gränslösa arbetet ställer till problem och är en utmaning för många. Vem som helst förstår att vi inte mår bra av att arbeta dygnet runt. Givetvis måste det finnas tid för återhämtning och vila. Men vi kan inte backa oss in i framtiden med den här typen av lagstiftning. I min mening borde man istället slopa kraven på fysisk närvaro till förmån för den digitala närvaron. Att premiera närvaro på kontoret är som att dela ut medaljer bara för deltagande. Att ställa upp i tävlingen och passera start är viktigare än att ta sig i mål. Det skickar signaler om att fysisk närvaro är viktigare än det resultat som levereras. Trots detta så är det inte bara så att man på många arbetsplatser kräver fysisk närvaro på kontoret, man premierar den dessutom!

Vad är en lämplig arbetsmiljö?

Arbetsmiljölagen och Arbetsmiljöverkets föreskrifter gäller oavsett vart arbetet utförs och det finns inga möjligheter att avtala bort arbetsgivarens ansvar. Det här är något som kan bli problematiskt om arbetet utförs i hemmet. Ska arbetsgivaren då göra hembesök för att bedöma om den anställdes arbetsmiljö är lämplig? Det känns inte som en rimlig lösning för någon av parterna. Vilken arbetsmiljö man trivs bäst i är dessutom högst individuellt.

Jag vill påstå att det snarare borde vara arbetstagaren själv som ansvarar för sin arbetsmiljö och bekostar sina arbetsredskap i form av en bärbardator och en mobiltelefon. En lösning som skulle vara betydligt enklare att förena med distansarbete.

Med en sådan lösning skulle man undgå frågeställningar och diskussioner kring vad arbetsdatorn och telefonen får användas till och, om den används privat, vilket förmånsvärde den ska anses ha. Vad är det som säger att dator och mobiltelefon inte bör ses på samma sätt som en kostym? Arbetsgivaren står inte för arbetskläder även om en kostym många gånger kan vara nödvändig för arbetets utförande. I dagens samhälle är valet av telefon och dator samt dess accessoarer nästan lika identitetsskapande som kläderna vi har på oss.

Om varje arbetstagare själv skulle ansvara för sin dator och telefon skulle det dessutom sannolikt råda bot på det faktum att många arbetsgivare tillhandahåller teknik som ligger långt efter vad arbetstagaren använder privat.

Sammanfattningsvis är det bara att konstatera att arbetsrätten står inför stora utmaningar. Framtidens arbetsplatser aktualiserar frågor som rådande lagstiftning inte kan hantera.